Vissa dagar kan man tro en sjö dött ut, alla vak man ser e hallucinationer, allt som kan tänkas vara napp är gräs å bottennapp, idag var det en sån dag. Fisket startade med att man slängde in mor å hund i bilen å begav sig till Klövån, å omedelbart på plats bjuder vattudalen på en ansiktskramande motvind. Men med nedviktade drag börjar vi kasta, dock tar man sig inte så långt. Ganska snart börjar saker jävlas, min sprillans nya lina tas av blåsten å gör knutar på sig själv, både mor å ja kastar bort våra drag, hunden ramlar ut i sjön å som grädde på moset går min tång i småbitar i mina händer.. Nog för platsen sägs vara hemsökt men de kalla kårar som springer längs min rygg är mer utav frustration än vidskepelse. På med nya grejer å kastar ett tag till, men utan napp, det packas ihop å far mot byn igen. Lämnar av mor å far te Anders istället, så sätter vi oss å åker till Spetnästjärn för nya tag. Vi möts av lite solsken när vi kommer fram, men så fort vi lyckas få en krok i vattnet så tar blåsten i åter igen å täcker sjön med mörka vågor. När vi så stått där ett tag så rycker det till i anders spötopp, ingen fisk men vid inspektion av bottenmetet så fattas det ett par Powerbait-kulor, agnas på nytt å kastas ut, utan fler napp som resultat. Enhälligt beslutas att testa andra sidan av sjön, en kort biltur (lathet) runt sjön å ett par kast senare så inser man det inte e någe bättre, mer gräs, men i alla fall lä från blåsten. Kastar min stingsild lite sporadiskt medans ja mumsar på några gyllene hjortron å anders sitter på huk, fokuserad på sin spötopp. Inget händer, å även fast man kastar på diverse vak är det inget som hugger, nä in i bilen å lite desperat sätter vi kurs mot Äspnäs å fiskodlingen. Åter överraskad av vädret när vi anländer, sommarkvällen känns mer som en bister vinterdag å trots att man är iklädd vindjacka så biter den kalla blåsten samt de isande vattendropparna ens hud. Men nog gnällt, ut med fiskeredskapen å försöka ta sig en förrymd regnbåge. Den första kvarten känns som en timme, å vinden gör det omöjligt att kasta med precision, fisket har mer tagit form av ett parti sänka skepp. Tiden tickar på, nappen uteblir, både Anders å mitt tålamod börjar tryta. Så i samfund nickar vi: vi åker hem nu!, gör våra sista kast å hoppar in i bilen. På vägen hem känner man den där pirrande känslan i kinderna, den som man får då värmen från fläkten tinar upp ens avdomnade, vindpiskande ansikte. Släpper av anders, kommer hem, gör en thekopp å kryper ner i sängen.. Snälla låt det bli sommar igen.. Stay hooked!
fiske,
Kommentera