Ännu en varm sommardag här i norr, en mild bris å 22 grader i luften. Dagen spenderas hos far, å man sitter mest bara å har det bra i solgasset. Framåt eftermiddagen så kommer idén att fara å bada den flåsande hunden som sitter bredvid en, så säger adjö till far å åker mot Sandviken, men konstaterar på plats att det e för mycke folk för att ha hunden lös så letar mig bortöver vägen efter fler vatten. Når fram till "Tännviks-kanalen" å hittar en stig som ska föreställa en väg, som leder oss några kilometer ned längs kanalen. Vid vägens ände fortsätter en liten stig, släpper ut hunden å instinktivt så följer spöet med, å så promenerar vi ned mot vattnet.Lite förvånat inser man att kanalen mer liknar en sjö här nere, så börjar förväntansfullt kasta min Stingsild. Med blöta skor ( pga lathet över att stövlarna låg kvar i bilen ) så förflyttar man sig längs poolen, dock utan intresse för mitt drag utav fisken.Hunden är glad i alla fall, spinger valpigt runt på myren droppande blöt.
Fortsätter att fiska mig bortöver, men det börjar kännas fruktlöst då man inte ens ser en antydan till aktivitet i vattnet. vänder om å börjar gå tillbaka. Väl vid sista viken innan man viker tillbaka mot stigen ser ja trots allt ett litet vak så bestämmer mig för att göra det beryktade "sista kastet". Lite oberedd känner ja faktiskt ett hugg, å det är ett kraftigt sådant. Det drar utat å ja ser ryggfenan bryta vattnet, en riktigt fin abborre har huggit över kroken! Men då när den börjar närma sig land ser ja att kroken sitter väldigt dåligt i underkanten av munnen, detta kombinerat med den skogstokiga hunden vid min sida resulterar i att ja pressar för hårt, å den kommer undan... Svordomarna ekar över myren å hunden får en utskällning, men man fick ju kämpa med en ca 1 kilos abborre i alla fall. Börjar åter kasta igen, inget händer på 10 minuter å så tar det stopp, bottennapp... trodde jag! plötsligt skriker det bara i rullen å det käns som om spöet håller på att gå i bitar! Ett par rusningar å en otrolig kamp senare ser ja..: den största abborre ja någonsin skådat! Dubbelt så stor som den förra, skapar den ett kraftigt svall då den närmar sig land. Detta uppfattar tyvärr även hunden, som utan förvarning kastar sig själv ut i vattnet, över linan, å monsterborren gör sig fri... HUNDJÄVEL, VA FAN GÖR DU?! En stunds apati slår till å efter att ha tomstirrat upp i luften görs några kast till, det hugger faktiskt en abborre som man lyckas landa men ingen större lycka infinner sig. Nä packar ihop å går mot bilen, ringer far å berättar om "den som kom undan" å åker hem, lite lätt deprimerad.. Stay hooked!
fiske,
Kommentera